Det här kan man läsa om diskbråck på 1177.se:
Oftast blir (diskbråcks) besvären bättre inom några veckor och går så småningom över
helt av sig själva. När man har värk ska man undvika sängläge och i
stället hålla sig i rörelse. Det är bra att gå tillbaka till arbete och
vardagliga sysslor så fort som möjligt (...)
Okej. Skulle jag kunna få det diskbråcket?
Förmodligen har något pyrt i min rygg sedan i vintras, och kommit upp till ytan då jag tex suttit länge och rest mig upp. Den 17 juni blev läget dock akut och jag blev uppmanad att ringa efter ambulans
omedelbart när jag var i kontakt med sjukvårdsrådgivningen.
Jag blev omhändertagen av fantastisk personal när jag kom in, ensam och ganska rädd. Ortoped dök upp direkt, jag blev undersökt och jag blev uppkörd till magnetröntgen. Det konstaterades att det var just diskbråck och inget annat (
cancer, cancer, cancer malde hjärnan) och efter en dag var jag hemma igen. Just då hög på lättnad, men sedan.. djäääääklarns vad jag har haft ont.
Jag kunde under två veckor enbart ligga på mage med benen utsträckta eller vara uppe och gå mycket försiktigt (
midsommarmiddagen intogs stående med maten på strykbrädan)
Jag har provat det mesta i smärtstillande, men det blev bättre först när jag fick ett nervpreparat, som jag fortfarande äter.
Jag har gått och gått och gått och gått (
enda som hjälpte när smärtan strålar ut i benet som om någon huggit en kniv i benet).
Jag har knappt kunnat sova mer än någon timme i taget i en månad.
Jag har inte kunnat sitta ned förrän de senaste två veckorna.
Jag har åkt in till akuten en gång till, och blivit ökänd på min vårdcentral.
Jag har blivit lite väl mycket för att känna efter lite väl mycket i kroppen
(oj, det stack till i sidan, har jag fått ett nytt diskbråck?)
Och oj, vad jag har övat mig i att räkna varje litet framsteg, att inte bara tänka jag har ont, jag har ont och försöka tänka att detta är inte för evigt, och jag kommer inte vara så här för all framtid, jag blir bra igen!
Samtidigt som en helt fantastisk sommar pilar förbi, och typ alla andra är ute och åker båt i skärgården, kollar på konsert i Stockholm (
vår semesterresa fick ställas in), grillar vareviga kväll, åker vattenrutschkanor och lever loppan.
Alltså, diskbråck ÄR inte det värsta man kan få, det är jag verkligen medveten om. Men det är inte alltid så lätt att komma ihåg det när man ligger med en värmedyna på låret när det är +29 grader utomhus och man inte kan göra någonting alls.
Men nu är jag på väg mot mitt vanliga jag.
Och den här hösten är det minsann jag som ska oja mig för mina kollegor om hur måååånga semesterdagar jag har sparade, och nääääär ska jag hinna ta ut dem??
Och något jag verkligen upptäckt under den här tiden är vilka stjärnor man har på sin himmel i form av släkt och vänner som ställt upp på alla möjliga sätt. Lånat ut en altan, skjutsat till sjukgymnast, svarat på dumma frågor från en hypokondriker, handlat coca-cola, tröstat och muntrat upp.
TACK! Jag vet inte hur jag ska kunna återgälda det!
Tack även för alla snälla kommentarer som trillat in här på bloggen med önskan om snabbt tillfrisknande!
