Det här är inte en s.k. feel good-blogg.
Det här är en blogg som livet är mest, innehållandes både glädje och eländes elände, samt en massa pyssel på det. Ibland är jag sur över en snöstorm i maj, som nu, och ibland är jag euforisk över tidernas loppisfynd. Ibland behöver jag skriva av mig när någon behandlat mig illa, ibland berättar jag inte allt som jag känner.
Det sägs att man kan välja glädje, att det bara är att tänka positivt och att det är upp till mig som individ att vända allt till det bästa. Skärp dig bara, så blir du lycklig, ungefär. Mår jag dåligt kan jag uppleva det som väldigt provocerande, att jag borde må bra, egentligen.
Tänk om det vore så enkelt att man bara kan välja att vara lycklig! Vore det så, så skulle ju alla vara glada och lyckliga jämt.
Visst är det också så att det inte blir bättre av att fokusera på det negativa. Men livet drabbar en på olika sätt. Jag kanske förlorar en älskad anhörig, jag blir lämnad eller blir av med mitt jobb. Då måste man lyfta upp sorgen till ytan, och inte låtsas som om allt är okej. Att få gråta tills det inte finns några tårar mer, skrika av ilska eller helt tappa sin gnista, med vetskapen om att det trots allt är så att smärtan inte varar för evigt. Hur lång tid det tar innan man blir glad igen är olika, och måste få vara så.
Jag tror att någonstans måste man acceptera att allt inte är rosenskimrande jämt. Jag tror att man sätter upp ett ouppnåligt mål för sig själv om man tror att man alltid kan vara lycklig och glad. Förmodligen det som hindrar en från att vara glad! Det blir en oerhörd press på mig som individ att känna att det är mitt eget fel om jag är olycklig.
För, om vi aldrig vore olyckliga, hur skulle vi då märka när vi är lyckliga?
