Faktiskt är det så att mycket har blivit bättre sedan jag drabbades av diskbråck. Mitt i var det naturligtvis inget bra alls med det, det var bara ont hela tiden. Enda jag kunde tänka på, enda jag kunde känna.
Men nu så! Med risk för att låta klyschig så har jag fått perspektiv på livet. Vad som är viktigt.
Det här kommer jag dock inte alltid ihåg och vill skönmåla hur allt var innan diskbråcket. Typ att jag var morgonpigg, fick mycket mer gjort, oroade mig aldrig, fick aldrig knäppa tankar i huvudet och livet var mycket lättare på alla sätt och vis då. (yeah right)
När jag faktiskt vet att jag mår mycket bättre nu. Jag tränar tre gånger i veckan, jag har slutat att äta godis, chips och bakverk, och dricker inte heller läsk eller något med koffein. Jag har aldrig rökt, snusat eller druckit alkohol. Jag har blivit gladare eftersom jag tänker att jag vill vara gladare och se det positiva hellre än att gräva fram det negativa.
Men någonstans är det som att jag inte riktigt vill ge mig själv kred för detta, utan fortsätter att ursäkta mig (jag skulle ju kunna springa marathon/vara smalare/äta bara rötter och grönkål/vinna VM-guld i skidor).
Att jag inte är tillräckligt bra.
Att jag inte anstränger mig tillräckligt mycket.
Att jag måste vara hårdare mot mig själv (oklart varför)
När jag egentligen vet att jag ju borde vara snällare mot mig själv. För tänk om man hade en vän som gjorde såhär mot en, skulle man vilja vara vän med den personen?
Men jag försöker bli bättre på att vara snäll och inse att det också är en process där jag gör så gott jag kan. Hur tänker ni?
Ny affisch från Röhsska museet.
Ondheten borde bara stanna på en poster kan man tycka.
