Det slog mig när jag kom ut i köket idag, att här ser det visst lite ut som om mäklarfirman
Fantastic Frank varit och stajlat. Fladdriga tunna gardiner, kala väggar och massor av något på ett oväntat ställe. Fattas bara lite artistiskt utströdd blomjord på golvet möjligen.
Och så var det bara jag som hängt upp gardiner på tork direkt på gardinstången för att slippa stryka, har nymålade väggar som jag inte nämns spika i sedan
hylldebaclet, och har flyttat alla blommor från köksfönstret för att jag vädrat (sablarns inåtöppnade fönster)
Jag har bott här ganska länge nu. För ett par år sedan var jag ju ute efter en bostadsrätt, men priserna här i stan har skenat iväg och jag hittade inget som jag gillade så mycket att jag var villig att slänga upp 1,5 miljoner för det.
Bloggar man om inredning finns det någon slags förväntan om att man ska ta upp de senaste prylarna och trenderna och ständigt byta upp sig i bostadsväg, mot större, nyare och lyxigare. Särskilt det där sistnämnda har blivit allt viktigare tycks det som. Allt ska vara LYXIGT (= du måste köpa en himla massa nya och dyra grejer).
"Så får du lyxigare badrum!"
"Mer glamour i köket!"
"436 köptips för att skapa lyxkänsla i sovrummet!"
För har man inte det lyxigt så är något fel. Jag undrar just om det där med lyxigare hem är inredningsvärldens motsvarighet till modevärldens ständiga jakt på den smala drömkroppen?
Men vet ni, jag är ute efter trivsel, inte lyx. Allt här är inte i toppskick, golven skulle behöva bytas, och jag har tänkt tapetsera om i vardagsrummet senare i vår. Men på hela taget är det småsaker, jag tycker om det här stället ändå.Visst hade det väl varit flådigt med värsta sekelskifteslägenheten, men är det värt kostnaden? Och är det säkert att jag skulle trivas mer där eller bli lyckligare? Är det hållbart i längden att alla ska bo större och lyxigare?