
Sådant här brukar jag ju inte skriva så mycket om, men jag kände att det kunde vara dags ändå.
I dessa tider pratas det mycket om sorg och döden. 11 september, mordet på Anna Lindh, och på något vis alltid om dem som dog i tsunamin.
Min mamma dog bara någon vecka efter Anna Lindh. Det var ingen knivbeväpnad galning som smög på henne när hon handlade på NK, utan det var en fruktansvärd sjukdom. En sådan som många människor drabbas av, men som inte är ”mediaintressant”. Varför är det så mycket värre och viktigare om någon mördas eller dör i en tsunami?
Min mamma tynade bort, och plötsligt fanns hon inte mer. Ena stunden andas hon i en säng på sjukhuset och i nästa stund påstår någon att hon inte finns mer. Hur är det möjligt?
Det fanns så mycket mer som hon hade velat göra, uppleva och se. Och som jag hade velat göra, uppleva och se med henne. Och jag har så många frågor kvar som jag aldrig får ställa.
Hon är saknad, älskad och inte bortglömd.
Det sägs att tiden läker alla sår.
Vilket skitprat, säger jag.
Och september är ingen toppenmånad.