Det finns ingenting jag inte skulle göra för att ha honom här

Långsamt kravlar man sig upp, stel i musklerna, och ser sig tveksamt omkring.
Ögonen är röda, kinden skrynklig.
Hur är det möjligt, är världen kvar?
Går allting vidare precis som om ingenting hänt?
Jaha.
Så ler man lite åt en blöt strävhårig tax som rullar runt i höstlöven. Man klappar lite ovant på ett tyg.
Man står utomhus en hel dag i ett hällregn, och tänker att någon däruppe är ganska ledsen också.
Och jaha, det är såhär det är nu.
Och kanske tänker man, att kanske man kan sy något av det där tyget.