fredag 20 september 2013

Det finns ingenting jag inte skulle göra för att ha honom här

Långsamt kravlar man sig upp, stel i musklerna, och ser sig tveksamt omkring.
Ögonen är röda, kinden skrynklig.
Hur är det möjligt, är världen kvar?
Går allting vidare precis som om ingenting hänt?
Jaha.
Så ler man lite åt en blöt strävhårig tax som rullar runt i höstlöven. Man klappar lite ovant på ett tyg.
Man står utomhus en hel dag i ett hällregn, och tänker att någon däruppe är ganska ledsen också.
Och jaha, det är såhär det är nu.
Och kanske tänker man, att kanske man kan sy något av det där tyget.




11 kommentarer:

Grodmamman sa...

Sorgen blir ju mindre med tiden, men saknaden finns ju alltid där. Det där vet du ju redan och just nu är det ju ingen tröst direkt.
Kramar i massor

Petra / Popetotrora sa...

Fina du... tänker på dig. <3

Linda.. sa...

Åh! Så fruktansvärt ont det gör.

Jag förlorade min pappa och min hund inom 2 månader. Två i min familj. Lika betydelsefulla och älskade. Min tröst är att de har varandra, och att min lilla vovve har någon som kastar hans älskade boll.

Jag lider med dig, och hoppas att du snart ser solen skymta fram i regnet!

Massa kramar

Hannis sa...

Åhh Fröken.
Ibland önskar jag att jag kunde knäppa med fingrarna för att fixa saker. Då skulle jag knäppa med fingrarna nu.
Förstår att det är en stor sorg!

Paulina sa...

Våra små vänner, de är oss verkligen så kära! Jag minns när jag var liten att jag till och med sörjde min lilla fisk.

Även att jag kan bli galen på Hubert (min kanin) som väcker mig halv tre på natten, så är han mig så kär o jag bävar för den dag då han inte finns mer.

Men det är som du säger "Sorgen är priset du betalar för kärleken", och på något sätt så är det ändå värt det...

Cicci H sa...

Du kan fortsätta klappa tyg och kanske tom sy lite - och tänka och minnas... Glädjas åt det som ni ändå hade

Anna sa...

Beklagar verkligen sorgen! Ta hand om dig!

Anonym sa...

Känner så väl igen det. Kan tala om att det hjälper litet att stå och banka på kylskåpet och skrika. Kanske inte konstruktivt, men...
Saknaden kommer att finnas länge, men så småningom kommer livet tillbaka i sin lunk. Kram (vare sig du vill det eller ej).
Siv

Karin A sa...

Usch, jag känner också igen det så väl. Saknaden blir inte mindre bara för att tiden går. Kram!

LyckligaPraliner sa...

Det är så sorgligt...

Kram

Tekla sa...

Usch, det gör så ont! Kram!!!