torsdag 21 augusti 2014

Loppis räddar sommaren

Den här veckan har jag börjat jobba igen, på deltid. Det visade sig vara ganska energikrävande.
Därför har det nu tagit mig såhär länge att samla mig till ett inlägg där det står något annat än bläblubläbläää..

Så nu tar vi en titt på lite olika loppisfynd som jag har kunnat göra under den senare delen av sommaren. För är det något man får höra att man ska göra när man har diskbråck så är det att promenera. Så då har jag promenerat till närbelägen loppis. Och det var då verkligen tur att den loppisen fanns, för då har jag vetat att det funnits åtminstone en rolig sak som jag kunde göra varje dag.

Mässingsljusstakar och en maffig urna. Den fick herr Fräken ta, för den orkade jag inte bära.

Ett gäng böcker (det här var innan jag kom på att jag inte skulle läsa
självhjälpsböcker om jag ville må bättre) och en marmormortel.

Glaskaraff till min brungula glassamling!

Ett fantasirikt mönstrad tapet från Osborne & Little.
Ska nog gå att göra något pyssel med!

Maffig brun lampfot i keramik.

fredag 15 augusti 2014

Höst smöst blähä

Nothing you could say
Can tear me away from summer
Nothing you could do
'Cause I'm stuck like glue to summer
I'm stickin' to summer
Like a stamp to a letter
Like the birds of a feather
We stick together
I'm tellin' you from the start
I can't be torn apart from summer
Nothing you can do
Could make me untrue to summer
Nothing you could buy
Could make me tell a lie to summer
I gave summer my word of honor
To be faithful and I'm gonna
You best be believing
I won't be deceiving summer
As a matter of opinion I think summer is the tops
My opinion is summer's the cream of the crop
As a matter of taste to be exact
Summer's my ideal as a matter of fact






Eller, sommaren ain´t over until the Fröken Fräken sings.

fredag 8 augusti 2014

The Diskbråck Story

Det här kan man läsa om diskbråck på 1177.se:

Oftast blir (diskbråcks) besvären bättre inom några veckor och går så småningom över helt av sig själva. När man har värk ska man undvika sängläge och i stället hålla sig i rörelse. Det är bra att gå tillbaka till arbete och vardagliga sysslor så fort som möjligt (...)

Okej. Skulle jag kunna få det diskbråcket?

Förmodligen har något pyrt i min rygg sedan i vintras, och kommit upp till ytan då jag tex suttit länge och rest mig upp. Den 17 juni blev läget dock akut och jag blev uppmanad att ringa efter ambulans omedelbart när jag var i kontakt med sjukvårdsrådgivningen.

Jag blev omhändertagen av fantastisk personal när jag kom in, ensam och ganska rädd. Ortoped dök upp direkt, jag blev undersökt och jag blev uppkörd till magnetröntgen. Det konstaterades att det var just diskbråck och inget annat (cancer, cancer, cancer malde hjärnan) och efter en dag var jag hemma igen. Just då hög på lättnad, men sedan.. djäääääklarns vad jag har haft ont.

Jag kunde under två veckor enbart ligga på mage med benen utsträckta eller vara uppe och gå mycket försiktigt (midsommarmiddagen intogs stående med maten på strykbrädan)
Jag har provat det mesta i smärtstillande, men det blev bättre först när jag fick ett nervpreparat, som jag fortfarande äter.
Jag har gått och gått och gått och gått (enda som hjälpte när smärtan strålar ut i benet som om någon huggit en kniv i benet).
Jag har knappt kunnat sova mer än någon timme i taget i en månad.
Jag har inte kunnat sitta ned förrän de senaste två veckorna.
Jag har åkt in till akuten en gång till, och blivit ökänd på min vårdcentral.
Jag har blivit lite väl mycket för att känna efter lite väl mycket i kroppen (oj, det stack till i sidan, har jag fått ett nytt diskbråck?)
Och oj, vad jag har övat mig i att räkna varje litet framsteg, att inte bara tänka jag har ont, jag har ont och försöka tänka att detta är inte för evigt, och jag kommer inte vara så här för all framtid, jag blir bra igen!

Samtidigt som en helt fantastisk sommar pilar förbi, och typ alla andra är ute och åker båt i skärgården, kollar på konsert i Stockholm (vår semesterresa fick ställas in), grillar vareviga kväll, åker vattenrutschkanor och lever loppan.

Alltså, diskbråck ÄR inte det värsta man kan få, det är jag verkligen medveten om. Men det är inte alltid så lätt att komma ihåg det när man ligger med en värmedyna på låret när det är +29 grader utomhus och man inte kan göra någonting alls.

Men nu är jag på väg mot mitt vanliga jag.
Och den här hösten är det minsann jag som ska oja mig för mina kollegor om hur måååånga semesterdagar jag har sparade, och nääääär ska jag hinna ta ut dem??



Och något jag verkligen upptäckt under den här tiden är vilka stjärnor man har på sin himmel i form av släkt och vänner som ställt upp på alla möjliga sätt. Lånat ut en altan, skjutsat till sjukgymnast, svarat på dumma frågor från en hypokondriker, handlat coca-cola, tröstat och muntrat upp.
TACK! Jag vet inte hur jag ska kunna återgälda det!

Tack även för alla snälla kommentarer som trillat in här på bloggen med önskan om snabbt tillfrisknande!

måndag 4 augusti 2014

Det som en gång var

Tänk när man var sådär 18 år.

Man stannade ute hela natten med sina vänner, åt nachos på ett restaurangtak halv tre, och dansade till E-type. Och ändå skulle man upp till sitt sommarjobb nästa morgon.

Plötsligt bokade man en sista minuten till nånstans i Grekland, utan att egentligen veta vart man skulle. För det löser sig ju.

Man hjulade på gräsmattan, kastade sig efter en volleyboll, balanserade på ett räcke, hoppade ner i en sjö utan att tvivla på om man kunde.

Hela tiden en känsla av att vara här och nu, och hur man skulle kunna ha så roligt som möjligt. För man kunde ju göra allt!

Och aldrig var det någon som fick diskbråck, måste åka hem till sina barn, pratade om pensionsförsäkring eller sa "men, tänk om..".

Jag sörjer över att jag förlorat den där känslan av osårbarhet.
Och att man tänker, "men tänk om det där var den roligaste tiden i ens liv?"