Tydligen finns det något oerhört provocerande över ämnet som jag inte begriper, och därför tar jag upp det för att fråga er.
Ni vet på jobbet på måndagarna, och alla andra dagar också när jag tänker närmare på det, så berättar alla om vad de har gjort i helgen. Alla de med barn, sådär 95%, berättar skojiga historier om vad deras barn har haft för sig, hur underbart det är med barn, alla aktiviteter som de har skjutsat sina barn till osv.
Skulle jag här börja berätta vad jag har gjort i helgen, med utgångspunkten från hur roligt det är att INTE ha barn OCKSÅ, och alla de saker som jag därför kan hitta på, lär jag bli utsatt för det onda ögat av samtliga.
Varför? Varför får jag inte vara glad över att jag inte har barn? Att jag är glad över mina livsval?
Jag säger inte att jag hatar barn.
Jag säger inte att jag har barn som jag inte vill veta av.
Jag säger inget om de som vill ha barn men inte kan få.
Jag fattar det inte.
 |
| Finaste burken är min! Mina sängskåp, som burken står på, har jag dock tröttnat på och har flyttat dem till källaren. |
32 kommentarer:
Det där kan vara lite känsligt, jag har själv valt att inte skaffa barn, och det har hänt att människor jag mött blivit nästintill upprörda över mitt val. Jag är inte så road av barn, även om jag såklart älskar mina brorsbarn så skulle jag inte vilja passa dem alltför ofta, men det är för att jag gillar min egotid. Jag kan göra vad jag vill på min fritid, det är inte så dumt =) Det har hänt att jag slutat läsa bloggar där huvudpersonen fått barn och helt plötsligt handlar det bara om det, förstår deras glädje men det intresserar inte mig liksom. Kul att du tar upp det =)
Först vill jag säga att jag älskar din snygga burk, burktokig som jag är!
Jag förstår dig (så mycket som det går då jag inte är i samma situation) fastän jag har två barn och vetat hela tiden att jag i framtiden skulle vilja bli mamma.
Innan jag fick barn, direkt efter studenten, började jag mitt "resa-runt-i-världen-liv". I sju år höll jag på tills jag bestämde mig att komma hem (Göteborg) och utbilda mig till lärare. Nu har jag två barn och sambo. Jag älskar dem mest av allt men till saken, det är INTE alltid underbart! Många gånger skriker mitt inre efter en barnledig helg där jag bara kan vara "Johanna" och göra sånt jag älskar. Jag menar att dina arbetskolleger LJUGER om de alltid framställer varenda helg med sina barn som underbara och glada. För hallå! Barn är ju dödskrävande och suger ut energin ifrån en.
Jag skulle vilja sammanfatta det såhär: jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan barn, men det är nu först när jag fått barn som jag förstår människor som väljer bort att få egna barn. förstår du vad jag menar? Jag kan känna avundsjuka när jag inser vad vuxna utan barn kan göra...
Nu blev det långt men ville säga några (många) ord om det du skrev!
Ha en fortsatt fin dag,
Kram Johanna
Jag är helt på din sida!
Slås av att det ofta är just som du beskriver - på frågan om vad DE gjort i helgen berättar de vad DERAS BARN gjort i helgen... Det lockar i alla fall inte mig att mest vara åskådare och och finansiär till någon annans liv. Jag vill orka och hinna med mitt eget i första hand.
Men det är en het potatis det där, helt klart...
Ja, det är konstigt att vi inte kan få hitta vår egen lycka. Om det så är med barn eller utan, med familj eller inte, med boende i stad eller på landet osv.
En helg kan vara kul på olika sätt ju !
Kram
Anci
Samma här...
Har ju också valt att inte skaffa barn. Av en mängd olika anledningar.
Möter ibland (inte så ofta nu) människor som blir oerhört provocerade av mitt val trots att dom inte vet varför.
Lite märkligt eftersom att jag aldrig skulle ifrågasätta dom som skaffar barn.
Bästa vore väl om alla bara fick göra sina egna val utan att ses som konstiga för det(vilken dröm!!)
Vart hittar du alla coola burkar??
Såg minsann flera i ditt skåp också.
Många samtal runt fikabordet är jobbiga. Jag är singel och tillbringar de flesta helgerna ensam. Det är stressande för många att jag inte har skaffat en partner. Jag trivs med mitt liv och vill inte ha det recenserat av andra. Jag styr mitt liv och kan göra det som faller mig in.
Man kan provocera på många sätt om man inte lever enligt normen. Man och barn ska det vara! Tydligen.
//ninni
Hm. Klurigt.
Personligen tycker jag inte om att sitta på ett fik/kafferast och diskutera barn. Som mamma har man ju barnen den mesta tiden av dagen iallafall.
De få stunder man får vara utan dem, tycker jag att det är underbart att få vara sig själv. Jag är ju trots allt en ung tjej, med andra intressen än barn. Samma tjej som innan min fina flicka kom.
Nog har jag stor lust att skrika ut för allt och alla hur otroligt duktig och fin min tjej är. Men vem tycker inte så om sina egna barn? Och hur kul är det för den man pratar med? Nej.
Och alla gör egna val, hurvida man vill leva sitt liv med eller utan egna barn. Att folk blir upprörda är nog för att de tror att man väljer bort den kärlek de känner för sina barn, och för att dom inte kan tänka sig ett liv utan sina barn. Alla människor är olika.
Så attans svårt för många att greppa!
Fin Tisdag till dig!
Självklart ska du vara glad över dina livsval när du känner att de är rätt.
Man måste inte (och ska verkligen inte) "skaffa" barn bara för att man tror att det är normen. Lika lite som att man måste ha max 18 månader mellan barnen, för två ska det vara och helst en av varje sort...
Jag tror att många föräldrar kan bli provocerade av tvärsäkra uttalanden från människor utan barn om hur bra det är att inte ha några. Alla som är föräldrar har ju faktisk levt ett liv utan barn innan de kom och kan jämföra.
Alla vill ju försvara sina livsval och då kan det bli mycket oförståelse i diskussionerna.
Förstår helt och hållet. Även om jag lever med barn och sambo nu så fanns det en tid jag inte gjorde det och heller inte ville ha det på något annat sätt. Det var verkligen inte helt ok enligt vissa "bättre vetanden" att leva som singel och dessutom trivas med det. och när jag slutligen hittade en sambo jag stod ut med blev det ett Jävla tjat om barn, och efter första barnet tjatades det om två! Och nu när vi slutligen har två barn är det ett jäkla gapande om bröllop. vilket inte kommer hända... Tänk att folk kan låta sig provoceras av andras livsval så pass.. Ja nu tog jag upp alldeles för mycket plats här. Trevlig kväll :-)
När jag pratar om roliga saker, pratar jag om dem för att de var/är just _roliga_ ibland har barnen varit med, ibland har jag varit själv eller med maken. Det händer att sakerna har varit roliga just därför att barnen varit med, men ofta är det saker som hade varit roliga hursomhelst. Jag är säker på att de du gör är roligt för att du valt att göra det, inte för att det inte är barn inblandade eller hur? Själva avsaknaden av barn gör det inte roligare, eller? Eller sitter du och tänker att "åh vad kul jag har för att jag inte har barn"? Jag tror inte det, så funkar inte jag heller trots att jag har barn, de är ju en del av mitt liv helt enkelt. Jag sitter inte och säjer/tycker att jag har roligare med barn, jag har roligt helt enkelt;)
Och om jag upplevdes som provocerande ber jag om ursäkt i förväg, det var inte meningen;)
Hej lilla Fröken Fräken!
Underbart att du tar upp detta. Visserligen är jag mamma till fem barn, men jag förstår de som valt att inte ha barn. Man blir varken bättre eller sämre människa med eller utan barn. Barnen kan inte förverkligen mina drömmar, de kan vara mina drömmar men livet blir till vad jag gör det till.
Jag själv jobbar enbart med män och då dikuteras det aldrig barn men ofta högtryckstvättar, fotboll, renovering, jakt och kvinnliga former... Jag har ingen att diskutera inredning, pyssel och annat skoj med så jag får läsa här istället. Men men... Jag är lycklig i mig och med att vara jag! Det är jag nöjd med. Men jag förstår att man på andra jobb kan känna sig utanför vid barndiskussioner. Precis som jag kan känna mig fel då alla smala väninnor diskuterar vad de äter och jag sitter där med min smalmat! Nåja... jag fyller livet med annat och det är ändå mitt liv. Jag vill ju ha just detta livet! Njut av det ni har och var nöjd med de val du gjort. Har man tvingats in i barnlösheten hoppas jag man kan finna mening i det också!
Ha en underbar dag!
Folk har så mycket tankar om ditten och datten och tycker så klart att deras livsval är bäst kanske?
Det är irriterande när folk blir provocerade av sådant. Andras val.
Hos mina kollegor är det dock mest gnäll om hur jobbigt det är med barn, det blir rätt ledsamt det med..
Ensidiga samtal om samma ämne, trist för den som lyssnar. Kan bli riktigt tröttsamt. Det borde inte vara en mall, för vad som är "normalt" heller.
Alla får väl välja, hur dom vill ha sitt liv.
När jag har rast, så är det ämne som jag INTE vill prata om, det är JOBBET.
Hum,jag vill prata om det jag gjort eller om de som fångat mig då eller här och nu. Eftersom mina pojkar är en stor del av mitt liv och jag gillar att tillbringa mycket tid med dem finns de så klart med i mina samtal. FAST absolut inte hela tiden och definitivt inte i samtal med människor som inte är intresserade av att hela tiden höra om dem. Jag pratar olika mycket med människor på min arbetsplats, det finns en tjej där utan barn och vi pratar tex mat för det är ett gemensamt intresse. Jag pratar för att umgås på lika villkor. Eftersom vi länge var ofrivilligt barnlösa kunde jag ibland hänga upp mig på folk som ständigt pratade barn, jag ville så gärna vara med. Nu har jag kollegor som gärna pratar om allt de ständigt köper på nätet. Deras samtal väljer jag bort, hjälp detta blir invecklat men jag vill få fram att jag förstår ditt resonemang men är inte säker på att dina kollegor tänker på att de ständigt pratar barn. Påminn dem, försök få igång andra samtal med dem som du vill samtala med. Kramar i massor Kristina
Jag kan ärligt säga att jag ibland är avundsjuk på dig och dina pysselhelger. Dagar när du gör vad som faller dig in och som du trivs med att göra.
Har själv två barn som jag älskar över allt annat, men det betyder inte att jag vill vara med dem hela tiden. Kan ibland känna att det är skönt nu när de blivit äldre och klarar sig själva en stund, så att jag kan få vara för mig själv lite.
Tycker också att du kan försöka få in dina jobbarkompisar på andra samtalsämnen än barn, även om det kanske inte är så lätt.
Tycker verkligen inte att man ska värdera människor utifrån om de har barn eller ej. Vi gör olika val här i livet och jag anser att man ska respektera detta.
Kram
Förstår precis hur du känner ,har två vuxna barn själv ,men har aldrig varit en sådan som hela tiden pratat om vad vi gjort
Tycker att man ska respektera alla runt omkring,och deras val, förstår verkligen de som väljer att inte skaffa barn, visst jag älskar mina barn och skulle inte vilja vara utan dem ,men nu älskar jag mitt liv där jag kan bestämma själv vad jag gör med min tid ,och längtar inte alls efter barnbarn som alla pratar om på mitt jobb ,och tycker jag är konstig som inte känner för barnbarn
Hga en skön kväll
alla är vi olika.
Hoppas att början på din vecka har varit bra.
kram
Hanna
Vet du vad. Jag tror dina kollegor är provocerade och avundsjuka. Provocerade för att du inte bekräftar deras livsval och avundsjuka för att du har en enorm frihet. Jag ville skaffa barn och gjorde det. Det är fantastiskt men också helt överjävligt ibland. Man får göra avkall på mycket annat som man skulle vilja ägna sig åt, åtminstone under ett antal år framöver. Har du ingen barnlängtan så finns det ju ingen anledning. Men jag förstår att du grubblar en del och att vissa släktingar har synpunkter. Njut av att ägna livet åt det du vill mest. Du är modig och stark som inte följer med strömmen. Jag och min man har bestämt att det bara blir ett barn. Och vet du vad? Det är tydligen också provocerande. Va, ska ni inte ha ett syskon!? Nej, man måste inte göra som alla andra. Alla är olika och tur är väl det!
Jag tycker inte det är ett dugg provocerande att folk väljer att inte skaffa barn. Jag tycker det är helt rätt att INTE skaffa barn om man inte vill ha barn. Verkar hur dumt som helst att göra det då. Fast jag fattar inte riktigt om du skämtar eller menar allvar när du skriver att du ska börja meningen med att berätta om allt du gjort för att du INTE har barn? Alltså, just den meningen lät ju lite onödigt provokativ, men jag kanske inte förstod :-D
Oj, kliar mig i huvudet och undrar är det ett krav i samhället att skaffa barn? Blev lite förvånad och undran kvarstår..är de avundsjuka? Eller sätter de reglerna? Klart att de som väljer eller inte kan skaffa barn har väl lika roligt..livet tar inte slut utan barn...Nä barnlös, barnfri, barn eller så vilketsom är positivt och inget är provocerande.
Stå på dig :)
Kram Kajsa
Jag glömde ju säga...burkarna är tokfina!
Kram Kajsa
Jag skulle tycka det var jätteskoj att få lyssna till vad du har gjort på helgen, du verkar ha tusen grejer på gång och verkar se livet från den "rätta sidan"
Folk som bemöter barnlösa med fasa/skräck/misstro har nog inte tänkt på saken. Hur sårande det kan vara, hur oförskämda och inskränkta de ter sig mm. Sådana människor är inte värda att beröras av tycker jag.
Mina utflyttade barn älskar jag mest i världen men samtidigt är jag så ooootroligt lycklig över att de inte längre bor hemma så jag får egentid. Att jag inte grät och sörjde då de flyttade var det många som höjde på ögonbrynen över.
Live and let live!
Johanna
Alla får välja sin egen väg att gå, snygga burkar. Ha en bra dag/Theres
Jag älskar människor som gör det dom vill och känner för. Som inte låter sig falla in ett mönster eller gör saker för att passa in. Jag gillar även människor som på riktigt respekterar de som lever enligt ovan!
Jag har alltid känt mig utanför bland sonens klassföräldrar eftersom jag:
*Inte står o glor på varje fotbollsträning utan låter han klara det själv (han är 13)
*Slutade skjutsa till skolan när han var 8. Han gick eller cyklade vi ihop.
Fler exempel finns.
Alla i vår familj har rätt till egentid och självklart blir det en massa familjetid.
Vad jag försöker få fram är att jag tycker så många lever genom sina barn och tappar bort sitt vuxna jag. Det är nog dessa som du har på ditt jobb. Och ja, jag tror dom är avundsjuka på dig! (Det är jag ibland - mest på dina loppisfynd..)
Ha en bra dag!
Tack för alla kommentarer! Härligt med en diskussion och att ni tagit er tid för att formulera er så väl kring vad ni tycker i ämnet.
Ninni: Förstår vad du menar kring normen om man och barn. Herr Fräken och jag bor ju på varsitt håll, vilket tydligen också är jätteprovocerande..!
Tekla: Precis, mitt liv är vad jag gör det till! Man kan inte förverkliga sig genom sina barn.
Johanna: Helt rätt! Klart att du ska njuta nu av ditt liv!
Och avslutningsvis, jo, jag skulle nog gärna ändå vilja kunna börja meningar i stil med vad jag har gjort för att jag inte har barn, eftersom det verkar helt okej att inleda meningar med allt man gjort för att man bar barn..
Hej!
Du gör helt rätt i som "törs" skriva om detta! Jag har barn, men jag är fortfarande en egen individ som allt som oftast inte har så stor lust att babbla om barn. Det är ju liksom inte mitt stora intresse. Har faktiskt riktigt svårt för människor som verkar utplåna sig själva så fort de får barn. Nä, tacka vet jag inredningssnack på fikarasten :-)
Kan också säga att under de åren vi kämpade för att få barn var det ännu tråkigare att höra alla barndiskussioner... Folk kan vara så okänsliga/ogenomtänkta/dumma i huvudet (förlåt!)
/Linda
Ja du, det är väldigt provocerande att vara i vår ålder och utan barn. Och en del är väldigt inriktade på sina barn. Om jag skulle berätta lika många historier om vad mina katter hittade på på dagarna, som andra berättar om sina barn, skulle folk idiotförklara mig. Nu har jag som tur är inte så många småbarnsföräldrar på mitt jobb, vilket innebär att de flesta inte är så fokuserade på sina barn. Småbarnsföräldrar i grupp kan vara lika enerverande som galna katt-tanter. Men det är klart, de lägger ju den allra största delen av sina liv på barnen när de är små, så det kanske inte finns lika mycket annat att berätta om?
Det som nog kan upplevas som provocerande är att inte se barn som människor som faktiskt tillför något. Sen behöver man inte vilja ha barn själv, vilket är helt ok:)
Många här har skrivit ned sina kloka tankar så jag kan bara säga som så att i vårt land ser vi väldigt mycket på andra och många saker ska vara som "vanligt" och det är svårt att ha en annan åsikt än de flesta. Hur som helst ska ingen bry sig i andras livsval, men ofta kan det bottna i att när man tycker annorlunda så blir det jobbigt för andra för vi har den kulturen att vara lika och inte sticka ut. Jag vet det eftersom jag då har en man från ett annat land. Oj oj vad " konstiga" vi är ;)
Men allstå är det verkligen så? Jag funderar verkligen jag har nog aldrig riktigt upplevt det där. Fast, barnbarn däremot, det har det pratats en hel del på tidigare jobb...puh!
Jag kan ju tycka själv att när man inte har barn och är i en grupp med föräldrar så blir man lite av en udda fågel. I deras ögon. Och jag som dessutom oftast varit yngst på arbetsplatsen har varit ännu mer udda. Fast i och för sig tack vare det kommit undan de mest hetsiga barn-pracka-påarna. Alltså det där som verkligen aldrig ger sig med frågor om "när det är dags".
Kanske är det så väldigt provocerande för föräldrar att lyssna på alla härliga saker som någon har gjort i hela sin härliga frihet utan barn just för att man som förälder är så låst, och inte kan göra allt det där? Eller? Hm? Vet inte.
Jag som är preggo-vaggo nu, tycker att det enda folk pratar om är hur joooobbbbiga deras barn är, eller hur fruuuktansvärt trött man (jag) kommer bli, eller hur tungt det är, eller hur lite man får sova, eller... osv i all oändlighet.
Och jag som ändå i mig själv har en ganska fin förmåga att ta ut det värsta scenariot i förskott har liksom redan räknat ut det där. Och bävar. Men jag hade nog gärna lånat dina kollegor nån dag, så kanske jag hade blivit lite pepp istället för att dräneras av allt eländes elände den här "bullen" kommer medföra. ;)
io dico che hai ragione!!!
anche se ho 2 figli, ti do comunque ragione!!!!
Nu börjar jag snart tro att du är en bortkommen syster, för du skriver som om du vore det, ibland.
Både jag och min inte bortkomna syster har valt bort barn av olika anledningar - mer eller mindre frivilligt - och jag upphör aldrig att förundras över hur OKEJ det verkar bara att ifrågasätta våra livsval?
Inte heller kan jag riktigt förlika mig med hur många som använder föräldradagar och VAB som ett sätt att få extraledigt eller slippa karens. För jo, det händer titt som tätt. Inte så roligt för de som får ta över jobben då, dvs de som inte får förtur till ledighet via avkomlingar.
Hårt och kantigt? Kanske. Men inte lika hårt och kantigt som när folk skäller på mig eller ifrågasätter min mentala status, för att jag inte har barn fast jag rent tekniskt skulle kunna (tror jag).
Nåja. Folk måste väl få reta sig. Vad ska de annars roa sig med? ;)
Skicka en kommentar