Idag är dagen då mamma försvann.
Det är nu nio år sedan, och för första gången kan jag nog konstatera att sorgen faktiskt ändras. Livet förändras. Det är inte samma avgrundsdjupa sorg längre, sådan som gör att man undrar hur man själv ska fortsätta att leva.
Jag bär med mig sorgen som ett skavsår, som gör sig påmint under livets resa. Det har gett mig nya erfarenheter, den påverkar när jag försöker ta stora steg och det händer fortfarande att jag sträcker mig efter telefonen för ett samtal som inte går att ringa. Men vad jag än gör, så försvinner aldrig det där skavsåret helt. Jag lever inte i sorgen längre, jag lever med sorgen.
Men jag har det nog ganska bra nu mamma.
Du behöver inte vara orolig.
Krama om dem ni älskar extramycket. Varje dag.
22 kommentarer:
Kram på dig!
//Victoria
Skönt att du kan hantera det så. Jag kan absolut inte tänka mig ett liv utan mina föräldrar...men tack och lov så verkar det funka, även om det tar tid.
Ha en bra dag!
Kram L
Så fint du har satt ord på det, och så på pricken ocså! Ett skavsår som finns där och gör sig påmint, så känner jag med... min mamma försvann ur mitt liv i maj för 2 år sen, och hon kommer alltid att fattas mig.
ja det är märkligt vad tiden gör med sorg !
Dina ord berör mig. Jag lever också med saknaden efter min mamma. För mig är det fyra år.
Kram till dig!
Så fint du beskriver sorgen ♥ ♥ Kramar från Maria
I oktober är det åtta år sedan min pappa försvann. Känner precis som du när det gäller sorgen. Kan ibland bara vilja sätta mig ner och gråta ut min sorg, men det är tyvärr inte alltid det passar precis då.
Kramar
just precis så känns det att förlora någon nära..du beskriver känslan jag bär på så väl..
Åh. Jag beklagar förlusten.
Min pappa gick bort hastigt i en bilolycka nu i år. Jag tror inte att jag har greppat det riktigt än.
Men det dyker upp flera gånger om dagen, och då sysselsätter jag mig snabbt med något annat.
Livrädd för det där du beskriver. Den där första, stora sorgen. Men antar att man måste igenom den, för att komma ut där du verkar vara nu.
Jag hoppas du haft en fin dag idag, trots datumet.
Kram
Ja sorgen lär man sig bära. Den ändrar form men finns kvar. Min mamma dog när jag var tolv år. På flera vis känns det inte alls som att det faktiskt egentligen nästan är en hel evighet sen.
Kram Ann-Louise
Så fint du skriver om sorgen och saknaden.
Kram Maria
Ps. Ja, en bit disktrasa fasttejpad på en trästicka med en slät knopp blev en utmärkt stämpel.
Så fint du skriver!
Kram Lisa
Så fint du skriver om din mamma. Tufft tufft för dig. Det är som du säger... sorg förändras. Och en himla tur är väl det.
Du sätter ord på vad jag också känner och ger samtidigt lite hopp i bedrövelsen. En stor kram till dig!
Jag kan inte tänka mig hur det känns att förlora sin mamma och tvingas leva utan henne, men jag förstår att det måste vara väldigt tungt!
Kram
Vad fint du skriver!
Jag har ingen kvar i min familj, inga generationer över mig på min sida släkten. Det kan vara skrämmande ibland. Då får jag tänka att jag får träffa alla en dag, mina föräldrar, mina mor- och farföräldrar och andra släktingar - inte här, men förhoppningsvis på en annan plats.
Tänk, igår blåste vi ballonger och firade med myskväll hemma hos oss. Det var min födelsedag.
Den dagen är både jätteglad och samtidigt ledsam. För min pappa ringer inte längre och grattar mig. Han bestämde sig att ta sitt liv för snart fem år sen. Tydligen en bra idé den kvällen för hans fru och han gjorde det tillsammans.
Som du säger, man lär sig leva MED sorgen. Inte I den.
Så alla dagar är både glada dagar och ledsna dagar! Någon firar och någon gråter. Och ibland vill man gråta trots att det är en glad dag!
Jag önskar dig en fin dag och hoppas att solen lyser på dig (och att frosten håller sig undan).
... Vad säger man? Tårar av saknad, äkta och oförstörda.. Visst önskar man att livet kunde vara som man önskar! Men, livet blir sällan som man önskar. Men man får göra det bästa man kan av det man har.
Ibland orkar man dock inte vara stark och duktig. Då FÅR man gråta och tömma ut allt elände... annars orkar man inte vidare!
Kram på dig!
Dina ord skulle kunna vara mina ord. Åtta år sen ganska exakt som min mamma gick bort.
Kram/Linda
Så fina ord du sätter på srogen och saknaden. Jag förlorade min mamma för drygt 2 år sedan. Sorgen och saknaden finns hos mig hela tiden- som ett skavsår.
Kram/ewa
KRAM
När mammor dör, då förlorar man ett av vädersträcken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, då växer det sly överallt.
Jag läste för längesen Göran Tunströms ord i Berömda män som varit i Sunne, och tänkte att precis så skulle jag känna om jag förlorade min mamma. Jag får tårar i ögonen bara av tanken. Men jag har berättat det för henne många gånger, att hon är min glänta och ett av vädersträcken.
Nu är jag själv mamma och tänker att jag i min tur ska vara en glänta för honom. Att vi har haft tur som haft mammor som de våra.
<3
Skicka en kommentar