Jag tror på fullaste allvar att 1991 var alldeles nyss. När någon berättar om något som hände för trettio år sedan tänker jag att det var på 60-talet (och vet ni, det är det inte!!!) Jag kan till och med få för mig att jag inte var född för trettio år sedan, innan verkligheten hinner ikapp mig.
Så ser jag en film från tidigt 90-tal och jämför med hur skådisarna i den ser ut nu. Och inser att jo, det var nog ett tag sedan det var 1991. Då börjar man ju genast fundera på hur mycket man själv har åldrats, och så är paniken i full gång. Att utseendet förändras kan jag dock leva med - för rynkor är väl tecken på hur mycket man har skrattat? - och jag får acceptera att det inte blir någon supermodell av mig i det här livet. Nej, det är när man börjar tänka på hur åren bara flyger förbi, och vad man hann med att fylla dem med, som man blir livrädd...
När är det liksom tänkt att jag ska hinna göra andra saker än att jobba?
Bo i Toscana och rusta upp en gammal lantgård till exempel?
Och om de nästa 20 åren flyger förbi lika snabbt som de 20 år som just passerat?
Har ni några planer som ni tänker att ni ska få tid att göra "sedan"?
Och, ett mer närbeläget problem. Är det i detta tillstånd tillrådligt att se filmen "En dag"?
 |
| Bild från "En dag" hämtad från sf.se |
9 kommentarer:
Nä nu förstår jag inte -91 var väl nyss eller????;) hihi
Nä, jag har slutat leva "sen" och njuter av varje dag i stället. "Sen" finns nämligen inte och kommer aldrig att finnas om man inte realiserar det nu. Tycker ändå att du verkar vara bra på det, att göra saker som du tycker om ofta :)
Åh! Så jag snorade och snyftade när jag såg den där filmen.
Jag har i veckan verkligen fått bevis på hur himla skört livet är, man ska leva fullt ut varje dag.
Kram
Hahaha... känner så igen mig.. är du säker på att 1991 verkligen är så längesedan??? Pjuh.
Dock. Efter min sjukdom och min andra chans här i livet så finns det allt färre "sedan" Det är mer nu som gäller. Trevlig och skön bieffekt:)
Hoppas filmen var bra!
KRAM
Ja-a...när ska man egentligen "hinna med" alla de där fantastiska tankarna man trodde skulle bli verklighet som barn/tonåring. "Inget är omöjligt" var min paroll då...nu är den typ "Vad är egentligen möjligt!"
Ändring.
Ojj, ramlade in på din blogg av en slump...så sant så sant...jag känner igen mig sååå.Insikten om att man inte alltid kommer att få vara med...att en dag kommer världen att fortsätta...utan mig! Det är skrämmande...samtidigt åldras vi alla, ingen är ensam....Insikten om att tiden omöjligt kommer att räcka till alla drömmar.... kanske kan man göra miniversioner av de stora visionerna..semestra i Toscana...istället för att flytta dit... I alla fall tänkvärt och roligt inlägg :-))) Tack
Hej!
Vet du? "Sen" ska jag flytta till Hälsingland, så ska jag sätta mig där på landet och tvärvägra att överhvudtaget åka till Stockholm. Jag ska plocka bär, skriva texter, ta hand om mina får, höns och katter. Sen ska jag bara leva så. Jätte nöjd kommer jag vara! Så kommer jag fråga mig själv: Varför gjorde jag inte detta tidigare?
Nåväl, kikar in för att önska dig en trevlig dag (hihihihi). Nä nu retas jag! ;)
Kram Madeleine
Hej,
Ta jättegärna en titt på nätbutiken missalicia.se, där du hittar spännande brittiska märken!
Vänliga hälsningar,
Miss Alicia
Hihi, jag och min kompis blev helt förfärade när de pratade om ET:s 25-årsjubileum. 25 år? Det är ju sånt som mamma och pappa säger när de firar bröllopsdag och sådant. JAG kan väl inte vara "inblandad" i något sådant? (detta var kanske 6-7 år sedan och då var jag runt 30...)
I mina planer för "sen" finns hus i Italien. Jag har dock redan checkat av "Hus på ö i skärgården" så det går ju framåt i alla fall.
En dag är fantastisk!
Skicka en kommentar