I´m not gonna diss you on the internet, cause my mama taught me better than that

Jag försöker besöka alla som kommenterar hos mig och har en blogg, och lämna en kommentar hos dem. Det är inte alltid jag hinner, men jag försöker.

Det är inte heller alltid som vi lever samma sorts liv eller har samma smak, vilket ibland kan göra det svårt för mig att komma på vad jag ska skriva. När jag skriver en kommentar vill jag göra den personlig, ge beröm och glädja den som har bloggen. Min inställning är att aldrig lämna en negativ kommentar kring den blogg jag besöker. När jag skämtar eller är ironisk är det om mig själv.

Så tänker dock inte alla.

Ibland anklagas bloggar för att inte tillåta att man tycker olika, att man bara vill ha kommentarer som lovsjunger ens förträfflighet.

Så måste man alltid hålla med?

Nej, det måste man inte. Men vad vinner man på att tala om för någon att t ex kudden som bloggaren har sytt är ful?

Vad ska jag som bloggare göra med den synpunkten?

Tycker man att kudden är ful, finns det säkert annat mer positivt som man kan kommentera. Har man verkligen inget snällt att säga, bör man hålla tyst.

Man kan ha fel om fakta, men man kan faktiskt inte ha fel smak. Och, let´s face it, det här är en blogg om inredning, inte politik, jag försöker inte prångla ut samhällsomstörtande åsikter, så man behöver inte tala mig tillrätta.

Men när någon vill ha råd eller frågar om min åsikt?

Vi tycker alla olika, men vi kan tänka över hur vi formulerar oss så att ingen tar illa upp. Sedan kan man också fundera, om det är så att bara för att man kan säga allt, bör göra det? Är det jag säger uppmuntrande eller nedvärderande?

För det jag lärt mig av livet hittills är att ingen växer av elakhet.